ikkamedlitets

Kunde inte somna för fem öre igår.
Jag gick och la mig klockan 21 och trodde att jag ändå skulle kunna somna, men nej.
Jag låg och vände och vred mig i sängen till 2 då bestämde jag mig för att ta en insomningstablett.
Då behövde jag "bara" vänta en halvtimme ungefär innan jag tillslut somnade.

Jag är så sjukt avundsjuk på alla som kan somna och sedan sova en hel natt.
Utan mina sömntabletter sover jag inte mer än 5 timmar, om jag har tur, men inte sammanhängande.
Nej, jag vaknar iaf en tre fyra gånger innan jag ger upp och skiter i att försöka sova.
Jag går du upp och försöker sysselsätta mig med annat.

Mina sömntabletter är guld... för det är tack vare dem jag kan sova en hel natt utan att behöva vakna allt för många gånger.
Även om jag är jätte trött kan jag inte somna när jag väl lägger mig i sängen.
Jag ligger alltid vaken i minst 30 minuter innan jag kan somna av "mig själv" om jag har tagit mina sömntabletter en och en halv timme innan jag går och lägger mig. Har jag tagit sömntabletterna senare, och vill ändå gå och lägga mig "tidigt" så kan jag ligga vaken i timmar innan jag somnar.

Eftersom jag har så svårt att sova blir min sömn ett väldigt känsligt ämne att prata om för mig. Framförallt när det gäller skämt och pikar
Jag är tacksam om jag kan sova en hel natt utan att vakna mer än 3 gånger, trotts sömntabletter
Och efter varje gång jag har vaknat tar det minst en halvtimme innan jag somnar igen.
Så ni som tycker att jag sover länge på dagarna kanske ska ta reda på fakta innan ni uttalar er.

Jag tar verkligen illa vid mig när folk "pikar" att jag sover länge... för många utav er som pikar mig vet inte hur frustrerande det är att inte kunna sova.
Sova som är så viktigt för ens välbefinnande.
För att orka behöver man sömn...
Och det är tackvare min sömnpiller som jag har fått lärt mig att uppskatta sömnen, som jag väl får av dem, på nytt.
Utan dem kan jag inte sova.

Så då kanske ni undrar vad som händer när jag inte kan sova?

•  mitt tålamod skjuter ner i botten
•  jag blir lätt retlig
•  Jag har jätte svårt att kämpa bort min ångest, vilket resulterar i att jag kan få stora ångestattaker
•  mina flashbacks spelas som filmer framför mina ögon mer än vanligt.. detta leder till att jag kan få psykiskångest och eftersom jag inte har sovit så kan jag inte kämpa bort ångesten, så då sitter jag här och förstår inte hur jag ska orka leva ett hel livstid till.
• Har jag fått ångest sitter jag och funderar hur i helvete jag ska orka leva en 60 år till, hur jag ska orka med en vardag med jobb, hus, barn och fritid. Och inte nog med detta så ska jag även orka med min historia, mitt liv, mina känslor och sorg kring den förlorade barndomen... pluss att man ska orka med andra livskriser som man normalt hamnar i.
• Jag orkar inte göra nåt på dagen
• Och när jag väl ska gå och lägga mig kan jag inte sova, för flashbacksen blir som värst i sängen... så jag måste ta lugnande och hoppas på att jag denna natten kan få sova lite mera så morgondagen blir lättare.

Sedan om vi ska titta på min bristande sömn under min uppväxt...
Sömnen har inte varit något helig som det är för många barn och såväl vuxna.
Utan varje natt var jag rädd och orolig för att min "pappa" skulle komma och lägga sig i min säng... ta av mig mitt nattlinne, trosor och ligga och stirra på mig.
Detta var dem bra nätterna.
Vissa nätter vill han ha mer än att bara titta... hans händer på min kropp.

Det värsta var om jag redan hade somnat och han kommer in i mitt rum... och bara stirrar på mig...
När jag vaknar och ser han stå vid min säng...
Ofta var det när jag redan hade somnat som han vill ha mig mera!

Min sömn har aldrig varit helig, min sömn har aldrig varit min...
Min sömn har handlat om skräck! Skräcken för att somna och skräcken till att vakna.

Så för er som kan sitta där och "klaga" över att jag sover länge på morgonen... tänk er då hur det är att vara rädd för att sova.
Vara rädd för att sömnen ska bli störd.
Inte kunna somna för ni ser alltid ett senario om när er pappa stirrar på din nakna kropp, tar på din nakna kropp.

Sedan ska vi inte prata om alla dessa mardrömmar jag har under nätterna.
Som jag oftar vaknar av i ren panik, är kallsvettig och livrädd.

Något som jag har jobbat extra mycket med under det senaste ett och halvt åren är de "varelser" jag ser i mörkret varje gånge jag vaknar och tittar. De varelser som kommer närmare och närmare mig.
Som gör att jag blir rent ut sagt Livrädd.
Till en början vågade jag inte göra något, jag kröp bara närmare och närmare Jim. Vilket resulterade i att han blev väckt. Blundade för att jag inte skulle se dem mera... men ändå veta att så fort jag öppnar ögonen igen så kommer de återigen närmare
Idag har jag lärt mig att försöka blåsa bort dem.... och blåser jag tillräckling hårt och länge så försvinner dem tillslut, eller lägger sig i bakgrunden, tills nästa gång jag vaknar upp och tittar ut i mörkret.

Så till er som finns därute som inte vill unna mig den lilla uns av lugn sömn jag kan få, vet jag inte vad jag ska säga till.
Min sömn har alltid handlat om en kamp... kampen att försöka få lite välbehövlig sömn, kampen mot min nattskräck, mardrömmar och varelserna i mörkret.

En av alla anledningar till att jag hamnade i denna mycket svåra och djupa depression var pågrund av all den bristande sömn... av ren utmattning.

Idag när jag får höra pikar om att jag sover mycket och länge blir jag ledsen. Även om jag kan förstå att ni inte menar nåt illa...
Jag kan säga som så att det är inte skoj att höra att man sover för mycket när jag har detta helvete med min sömn. För även om ni upplever det som att jag sover länge så kanske jag inte alls haft nån sömn under natten, utan somnar först fram emot morgonkvisten.
Hade jag fått välja helt själv hade jag aldrig sovit...  Denna kamp är för jobbig.

Låt mig få somna, det är din tur om en stund.
Låt mig få sova, en natts hel sömn utan störningar