ikkamedlitets

På Onsadag morgon klockan 7 kommer jag börja min arbetsträning

Jag kommer arbetsträna måndagar och onsdagar mellan 7-9.

Kommer kännas skönt att få komma upp på morgonen och göra nåt vettigt.
Nu hoppas jag på att jag kommer trivas och allt kommer gå bra.
Han som äger stället verkar iaf väldigt trevlig...

Fast på ett sett verkar allt vara för bra för att vara sant, så de finns risker att allt bara skiter sig...
Så har det alltid varit för mig innan, så varför skulle de vara annolunda nu? egentligen?

Det har varit många spänningar som har lossnat från min kropp nu, och jag känner mig jätte trött, nästan lite matt.
Jag har väntat hela dagen på att min handläggare skulle ringa och berätta när vi skulle gå dit tillsammans...
Men hon ringde aldrig... och juh längre tiden gick desto mer spänd blev jag.
Jag hade juh sagt till ägaren att vi skulle komma idag... och min handläggare hade även pratat med honom om detta..
Och när hon aldrig ringde, trots att jag hade lämnat medelande på hennes telefon på kontoret, blev jag väldigt olustig.
Som tur var så hade jag hennes mobilnr från tidigare... så jag skickade ett sms till henne och fråga hur det gick för henne å så.
Då ringer hon och berättar att hon är sjuk! Då var klockan över 14...
Men att jag hade hennes tillåtelse att gå ner till Ägaren själv och prata med honom om när jag kunde börja å så.
Hade hon inte kunnat ringa tidigare och sagt det till mig då?
Så hade jag sluppit denna "ångesten" för att hon "aldrig" hörde av sig.

Efter samtalet med min handläggare så tog jag på mig mina skor, ytterkläder och gick dit själv.
Ringde min kära vän Emmi och prata ut om min frustration.
Jag har nu fixat allt själv!
Praktikplats och när jag ska börja...
Visst hon kan inte hjälpa att hon blev sjuk... men jag var, och är, bara ett samtal ifrån där hon kunde berätta att hon inte kunde.

Jaja... nu kommer jag börja på onsdag iaf.
ÄNTLIGEN!!!

Han ägaren verkar ändå rätt så rar, han berättade att han har jobbat inom vården som vårdbiträde i fyra år... jag kan tycka att det säger ganska så mycket om en människa... även om det finns många personer som jobbar inom vården som absolut inte hör hemma där.
Han verkar empatisk...
Han sa bland annat det att han behöver inte veta verför jag är sjukskriven... jag behöver inte berätta det för honom... och det var rätt skönt faktiskt.
Det är så känsligt ämne för mig... det är inte bara det att jag drabbades av en Mycket djup och svår depression. Jag hade även grova utmattningssymtom... så jag sprang dels in i väggen kan man säga.
Det är det jag säger till folk som jag inte känner... på ett litet skämtsatt sätt... även om det var betydligt allvarligare än så.

Jag kan många gånger skämta om min situation som jag lever i.
Jag skojar väldigt mycket om att jag ska ta kontakt med min biologiska pappa bara rent spontat så, knacka på hans dörr och säga; Här har du mig farsan...
Och jag skämtar mycket om att det är bra för min pojkvän som slipper sina svärföräldrar.
Jag skämtar mycket om att jag är "ensam".
Det är lättare att skämta om det än prata om det allvarligt... Det gör påtok för ont att prata på ett allvarligt sätt om det.
Det är få personer jag kan prata om detta på allvar...
Och bloggen är lite av en dagbok för mig... där ni kan läsa om hur det många gånger egentligen är.
Hur smärtsamt det kan vara vissa dagar...

Nog prat om detta!
Jag är verkligen glad över att få komma igång nu.
Känns lite konstigt dock då jag inte har jobbat på 3 år.
men det ska bli spännande...
Ni får hålla tummarna för mig att de kommer gå bra och lyckoönska mig

Nu är jag ett steg närmare det "normala" Livet.

Weehooo