Värd kärlek?
När mina vänner mår dåligt mår jag dåligt.
Min omgivning är väldigt viktig för mig, mina vänner är viktiga för mig.
När någon ber mig om hjälp så kommer jag göra vad jag kan för att hjälpa denna människa..
Jag försöker alltid ställa upp för mina vänner... och många gånger även för främlingar oxå.
När det fattas en femma hos en äldre kvinna i affären ger jag henne den... för jag vet hur det är att leva fattigt. ( ett ganska så tafatt exempel.. men ändå)
Jag lyssnar när personer vill prata med mig... och det finns en tendens att folk bekänner saker för mig, främmande folk.
Jag har tagit avstånd från dem människor som inte är bra för mig...
Även om jag inte har "pundat" så har jag umgåtts med sådanna...
Punda kanske är ett för stark ord, men dem jag har umgåtts med har haft, mer eller mindre, ett missbruk.
Haft något slaggs problem... problem som kanske inte är "normalt"
Jag hade jätte lätt kunnat hamnat i fel sällskap, jag hade kunnat vara en "pundare" nu...
Men jag har lovat mina framtida barn att de inte ska behöva uppleva nåt av det jag har upplevt, jag ska göra allt jag kan för att förhindra det jag har varit med om... och det enda jag kan "lova" mina barn är att inte börja bli missbrukare; alkolist, pundare... med mera
Det enda "missbruket" jag kan tillåta mig själv att ha är rökning av cigaretter
För det skadar inte lika mycket som andra missbruk gör! Inte psykiskt iaf.
Mitt mål är att bli en "frisk" människa, fast jag vet att jag aldrig kommer bli det med min bakgrund.
Fast frågan är vem som är "Frisk" egentligen?
alla har vi bagage...
Jag önskar bara att jag kan ge mina, framtida, barn det jag aldrig hade, det jag aldrig fick...
Det är viktigt att folk i min omgivning känner sig älskade...Jag vill kunna ge kärlek till dem som inte tror att de förtjänar det. (förutom vissa människor; pedofiler, våldtäktsmänniskor och barn- och kvinnomisshandlare)
Jag har aldrig trott innerst inne att jag är värd att bli älskad... jag har alltid fått höra vilken värdelös människa jag är och det inte går att älska sådanna som mig...
Jag vill inte att någon ska behöva känna sig så värdelösa som jag har trott (och ibland även tror idag) att jag är.
Jag känner mig så självisk när jag väl får känna kärlek, av min pojkvän och mina vänner, när jag vet att det finns personer där ute som tror att de är inte värda kärlek. (en av "mig")
För även om man har hamnat snett i livet, ska man väl ändå kunna få känna sig älskad?
Jag har aldrig trott att jag har värd att få ha det bra...
Jag har aldrig trott att man kan älska mig för den jag är...
Jag har trott att jag måste "hävda" mig för att folk ska tycka om mig
Jag har trott att jag måste spela teater, vara en super glad och trevlig tjej, för att folk ska tycka om mig.
Jag har trott att det ända sättet för folk att tycka om mig var om jag var högutbildad.. typ Advokat eller läkare...
Jag har trott att juh mer jag kan, desto mer blir jag älskad... försöka hävda mig på det sättet...
Jag har inte klarat av när folk kallat mig korkad ( har ibland svårt för det även idag, men inte lika)
Jag har alltid velat kunnat allt! för då kan ingen "slå mig på fingrarna"
Jag försöker förlika mig med att jag inte alls måste vara bäst på allt... att det faktiskt är att okey att fråga om hjälp, eller säga att man inte vet eller kan...
Att det faktiskt går att kanske älska mig för den jag är... att inte måste spela teater...
Detta var egentligen inte alls vad jag hade tänkt att skriva om...
Hade tänkt skriva om nåt helt annat... men ibland blir de inte som man tänkt.
Får försöka få ner det jag hade tänkt nån annan gång...
kärlek är något man behöver för att överleva... ömhet, närhet, kramar...
