närhet och demens...
Det sägs att tillräckligt många slag mot huvudet kan leda till demens...
Det kanske inte är helt bevisat ännu... men risken blir antagligen större om man har utsätts för många slag mot huvudet.
Om man tänker på alla boxare och alla deras slag mot huvudet... om man tänker på Mohamed Alí (heter han va? han boxaren som bet av örat på nån annan? rätta mig gärna om jag har fel) hans minne är juh, inte idag, helt intakt...
Risken för att jag ska bli dement som äldre är ganska så stor...
Inte nog med att jag har fått otaliga slag mot mitt huvud som liten... Arne, som jag då trodde var min far, han hade en förkärlek till att slå mig i huvudet, framförallt i bakhuvudet... Jag har även råkt ut för en mycket svår och djup depression, och dessutom har jag alldeleas för höga ambitioner för mitt eget bästa, och har tendenser till att ta på mig för mycket... vilket oxå kan leda till demens...
Min störta fasa är att jag ska få en aggresiv demens, att jag blir aggresiv mot min omgivning.
Jag har jobbat med dementa... och många av mina favoriter på det hemmet jag jobbade på innan jag blev sjuk,och innan jag börja plugga till usk:a, är/var demanta. Jag kan sakna mina favoriter än idag, dem gjorde verkligen min dag och skänkte mig glädje... både innan och efter min mammas självmord.
Efter min mammas död förstog jag verkligen hur närhet var viktigt för en individ... och det var väl då jag gav mina gamla, som jag jobbade med, extra mycket närhet.
Framförallt efter min mammas död var det många gamla som ville att just jag la dem när de ville lägga sig... de ville att jag gav dem medicin när de skulle ha det... och de ville att jag hjäpte dem på toa,med mera.
Efter min mammas död förstog jag på allvar hur viktigt det är med närhet.
Närhet som jag inte helt har fått i mitt liv.
Min mamma hade svårt med det, att ge det, även om hon försökte... men när hon dog förstog jag att om inte jag ger närhet till andra skulle inte jag få närhet tillbaka...
Och då närhet har varit något jag alltid har sökt och längtat efter blev det extra viktigt för mig att ge, även om jag inte alltid hade mycket att ge till andra människor.
Jag gav och gav... och undertiden jag jobbade på hemmet, för gamla, så fick jag någolunda närhet tillbaka.
Men när jag börja plugga tog den närheten slut... jag fick inte tillbaka en uns av den närhet jag gav.
Jag är mer eller mindre säker på att jag kommer bli dement som äldre, framför allt om man tänker på min uppväxt, efter alla slag jag fått och brist på närhet.
Men jag vill ändå inte att livet för mina nära och kära ska bli jobbigt... om jag ändå ska bli dement vill jag inte få en demens där jag blir aggresiv mot min omgivning.
Jag vill kunna ge närhet även om jag blir gammal och dement, jag vill kunna uppskatta den närhet jag får av min omgivning.
Alla männsikor är värda närhet, även om man är gammal och gaggig... precis som det är viktigt för barn att få närhet...
Nu blir det läggdags för lilla mig... ska krypa upp brevid min älskling och ge han lite närhet innan jag somnar, även om han redan sover 
Sössa gött och dröm gossiga drömmar
Puss och kram
