ikkamedlitets

Jag har varit på "jobbet" idag... det gick ganska så skapligt... framförallt då jag har haft flashback sedan långt innan i natt.
Sedan har jag varit på soc och träffat min nya handläggare, den fjärde på två år och 10 månader.
Därefter gick jag upp till Carro och drack en kaffe... under den tiden avtog flashbacksen för en stund...
Men nu är de pågång igen... hela tiden, fyfan vad jobbigt.

Allt började i natt efter jag hade min mardröm... min mardröm om"pappa"...

I drömmen hade jag åkt ner till Spanien... och av någon anledning hamna jag i Torrevieja (där jag bodde i fyra år)
Där träffade jag min döda mamma, hennes nya kille och deras gemensamma barn... en jätte söt liten flicka.
Mamma hade oxå hamnat där av en slump... så vi tänkte att vi kunde visa mammas nya det första huset som vi bodde i i Spanien.
Jag hade gått i förväg och frågade kvinnan som nu bodde i huset om jag fick gå in och kolla... Just när jag går in där är Jim med (Vart han kom in i bilden vet jag inte... drömmar kan vara lite ologiska ibland)
Jag får ju ångest när jag går in där... jag visade Jim vart jag sov... i den soffan som jag fick sova i när jag var liten... den blåa soffan, som jag en natt spydde ner... då "pappa" upptäckte detta fick jag inte nådigt med stryk... han kasta in mig i badrummet, och för varje gång jag spydde desto mer smällar fick jag.
Sedan visade jag köket, badrummet och det enda sovrummet.
Det sovrum som en barnvakt låste in mig och henne när "pappa" av nån anledning fick ett frispel på mig, då mamma var i Sverige för att sälja sin blomsteraffär.
Sedan förklarade jag för Jim, i drömmen, hur våran stora altan såg ut. Hur vi hade gröna vinrankor som hängde ner på långsidan. Igentligen var det en riktig stor och fin altan som var runt framsidan och långsidan... (om ni kan få en bild)
Sedan gick vi till mamma, som just satt och förklara hur hemsk "pappa" hade varit mot oss... hur han tvinga mamma till prostituion med mera.
Sedan ville mamma oxå visa sin nya kille hur vi hade det i vårt första hus där...
Men när vi skulle knacka på så förstog jag att det var nåt som inte stämde, kvinnan öppnade inte dörren... utan det var pappa, nu med vitt halvkort hår...
Jag försökte gömma mamma, så att han inte skulle se henne... men han hann se henne.
Både jag och mamma blev livrädda.
Pappa gick och hämtade sin hagelbössa för han skulle skjuta min mamma, som straff för att jag har min blogg och skriver ner vad som har hänt oss...
Men på något sätt lyckades jag brotta ner pappa, fråga mig inte hur, för att skydda mamma. På nåt sätt hade jag hagelbössan i min famn... och jag siktar den mot pappa.
Han stirrar med sina svarta ögon mot mig, jag ser inte en uns av rädsla däri...
Jag ser allt vad han har gjort mot oss och tillsut trycker på avtryckaren och jag skjuter honom.

Detta drömde jag i natt! Och känslan av att få skjuta honom var helt underbar måste jag få erkänna... jag önskar jag kunde göra det och låta han ligga där och förblöda långsamt samtidigt som jag berättar för honom vilken hemsk, ond människa han är och att han har förstört mitt liv.

Sedan den drömmen har jag haft flashbacks... och jag känner av hur rädda jag och mamma har varit...
Jag kan inte riktigt förklara vad jag ser... men filmen går där...
Har varit tvungen att lugnande idag... för jag orkar inte med dem just nu!
Nu har de avtagit lite igen... men de kommer titt som tätt ändå, men inte hela tiden... och det är skönt iaf.

Det är svårt att beskriva det rena och skära hatet jag känner för "Pappa". Jag önskar honom allt ont i livet och jag vill se han lida... så som jag lider och mamma har lidit.
Många gånger tycker jag det är fruktansvärt orättvist att han inte fått ett kännbart straff... inget fängelsestraff.

Jag är fortfarande livrädd för honom, och jag väntar på den dagen då han söker upp mig personligt... vilket jag inte betvivlar att han kommer göra. Jag vet inte hur jag kommer reagera då, vad jag kommer göra...
Antagligen kommer jag bara frysa till is... det har jag gjort de andra gånger han "besökte" mig och mamma när vi var och handlade...
Den rädslan kan jag inte beskriva med ord... livrädd är ett förlitet ord, det är värre än så!

Det hemskaste var inte rädslan av att dö... utan rädslan om vad som kommer härnäst, vem av oss han skulle ge sig på och vad han skulle göra.
Jag har gått dagar utan mat, jag har blivit tvingad att äta så mycket mat så att jag spydde... spydde jag fick jag stryk.
Han har tvingat mig äta lever till frukost, lunch, middag i en vecka... inget annat än lever...
Jag var tvungen att äta upp allt på tallriken... som han sa: Det är fint att lämna mat, bara fina människor får göra så... du är ingen fin människa...
Han bestämde allt... vad jag skulle ha på mig och vad jag inte fick ha på mig.
Under kjolar och klänningar fick jag inte ha trosor under...
När vi var på stranden fick jag inte ha något annat än tajta badbyxor, pojkbadbyxor... gärna försmå.
Alla andra flickor fick ha baddräkt eller barnbikini... men inte jag.

Man kunde aldrig beräkna vad han skulle hitta på... man visste aldrig vad han skulle flippa på...
Det kunde va att man stälde glaset på "fel", enligt han, ställe... att man stog på fel ställa... att man tog ett steg för mycket... sa något, eller inte sa något alls...
Man visste aldrig nåt... han kunde flippa på vad som helst!
Ingen dag var den andra lik.
Man fick passa på att njuta dem dagarna han var snäll... de ytterst få dagarna. För man visste aldrig vad som skulle hända!

Livet var ett rent helvete!
och ibland är det så även idag... dem dagarna jag minns, dem dagar jag har flashbacks... dem är rena helveten!

Min psykolig säger att "pappa" utsatte mig och mamma för ren tortyr... och det är den närmaste beskrivningen man kan få...

Idag har jag ingen bra dag... it´s not a good day... en ren helvetesdag!