ikkamedlitets

Dagen har varit jätte bra på "jobbet" idag.
Jag gör allt mer och mer... och det känns skönt att få lite koll på grejerna nu.


Igår var jag i Kungsbacka hos min kära vän Lina.
Det var jätte mysigt...
Meningen var att vi skulle träna affrodans, fast när jag hade parkerat hemma hos Lina kom jag på att jag glömde dvd:n hemma... Typiskt!
Så vi fick umgås istället :P


Från och med nästa vecka kommer jag "jobba" tisdagar oxå.
Ska bli roligt och se om jag klarar av det med... små små steg framåt.


Idag fick Ägaren reda på att min mamma är död, och har varit det i strax 5 år.
Han frågade om min mamma bodde i Kungsbacka... så jag fick förklara att hon har bott där,
Då undrade han vart hon bor nu... och jag svara att hon tyvärr har gått bort.
Men det blev lite missförstånd där, han trodde att hon bodde i en stad som hette nåt liknande... så jag fick säga de hemska orden att hon är död.
På frågan om det var pga av sjukdom blev svaret: Bland annat....


Varje gång jag berättar för människor att hon är död så ser jag framför mig hur hon ligger i sjukhussängen, kall och död... men så otroligt vacker... och det är lika jobbigt var endaste gång.
Jag ställs samtidigt med frågan om jag ska berätta "hela" sanningen... att hon faktiskt tog sitt liv.
Fast jag vill inte att personen jag berättar det för ska få en fel bild om mamma, att hon var svag och självisk eller nåt liknande.
Och jag vill inte ha fler frågor om hur, varför och sånt där... För med varje svar kommer ofta en till fråga, sedan sitter jag där med massor av ångest och går därifrån och mår jätte dåligt.
Som tur var sa Ägaren att jag inte behövde berätta... och det var skönt. Även om de slutar med en massa frågetecken för hans del...


Det kanske kommer en dag när jag berättar hur det har varit lite lätt... att vi var utsatta för tortyr i Spanien, att vi var tvungna att fly... att vi blev förföljda.
Men jag känner mig inte redo att berätta detta än
Jag vill ha en "fristad" från detta någonstans... där ingen direkt vet hur jag har haft det.
Då jag dessutom är "ny" där, så vill jag inte heller att de ska få fel bild av mig... eller tycka synd om mig för det som har hänt

Det som har hänt, har hänt... nu ska jag bara lära mig att leva med det.


Ska nog försöka fila lite på brevet till min biologiska far.
Frågan är hur han kommer reagera.
Kommer han bli glad?
Kommer han inte vilja veta av mig?
Vet hans, eventuella, familj om att jag finns?
Kommer jag förstöra för honom?

Det är många frågor som snurrar kring han.


Hur skulle man reagera när en partners okända barn kommer och knackar på en dörr?
(inte för att jag har tänkt att knacka på han dörr och säga: Här har du mig farsan)


Hur tror ni att ni skulle reagera?