ikkamedlitets

Nu har snart hela sommaren gått... gud vad tiden går fort!!!!

Jag trivs verkligen på jobbet. Jag gillar de allra flesta av mina arbetskamrater och jag har alltid kul med dem =)
Jag trivs med mina arbetsuppgifter och jag lär mig hela tiden nya saker!
Ja jag älskar mitt jobb helt enkelt :D

Ännu en gång är det längesen jag uppdaterade här. Och jag som tänkte att jag skulle bättra mig på att blogga... men men.


Det har väl inte hänt något speciellt direkt... sommarjobbar nu iaf, på akuten denna sommaren med. =)

Igår avslutades psykiatripratiken, så nu är det "bara" tentan kvar som ska klaras av.
Sen blir det "sommarlov" som kommer bestå av jobb på akuten denna sommaren med.


Jag fick väldigt bra kritik från mina handledare på praktiken... de sa "att detta kunde du inte gjort bättre". 
De vill, när jag e klar sjuksköterska, att jag börjar jobba där och detta blev jag jätte glad över att höra :D

Psyk.praktiken har gått mycket bättre än vad jag hade trott. Jag trodde inte jag skulle må så bra där, att jag skulle få många flashbacks från när jag själv låg inne. 
Nu vet jag inte vad jag var rädd för egentligen. 
Praktiken har flytit på utan jobbiga tankar från min bakgrund.
Jag tyckte inte att det var jobbigt att vara där och jag har lärt mig ganska så mycket om mig själv.
Om hur jag reagerar under vissa omständigheter.... att jag inte blir rädd eller ledsen när det uppkom sådana situationer som jag trodde att jag skulle bli det.

Igår var det mammas årsdag. Tänk att det har gått sex år sedan hon dog! Vad tiden går fort.

Tror att jag börjar vänja mig att leva utan henne nu. Gårdagen var inte så jobbig som jag trodde att den skulle vara. Hade en "bara-jag-dag" där jag gjorde grejer som jag velat länge. Började måla på en tavla som ska symbolisera livet. Jim tycker att den e cool, han vill ha den i husvagnen. :-)  han är för söt.

Nu har jag min pratik inom psykiatrin... Vet inte vad jag tycker om det. Personalen är betydligt bättre där än när jag låg inne. Skulle jag behöva läggas in igen, ska jag be om att få ligga i borås. Men förhoppningsvis kommer det aldrig behövas.

Jag vill inte utsätta mina blivande barn för att jag skulle må så dåligt att jag inte vill leva längre och att jag blir inlaggd på grund av det. Jag hoppas innerligt att de inte ska behöva gå så långt igen, att jag hinner stoppa det innan.

Jag vill inte heller utsätta mina blivande barn för något så hemskt som jag fick uppleva när jag var 10. När jag kommer hem från skolan och jag hittar min mamma på badrums golvet för att hon hade tagit tabletter för att dö på. Att höra det att "nu dör jag snart." och jag fick inte hämta hjälp. Mamma ville att jag skulle ligga där med henne tills det hade skett. Jag gick och hämta täcke och kuddar för att vi inte skule frysa medan vi vänta. Hela tiden fick jag höra att nu dör hon snart och jag sa hela tiden att jag inte ville att hon skulle dö. Jag bad henne att inte dö, men hon sa att hon inte orkade leva längre, att hon inte ville leva längre... Men hon ville inte dö ensam.

Vi låg där på golvet länge. Hon somnade av och till och varje gång hon somnade var jag livrädd för att hon skulle dö. Vad skulle hända med mig om hon dog?

Våran telefon hemma var avstäng för att räkningen inte hade betalas... Så jag kunde inte ringa efter hjälp. När klockan blev runt 22 sa jag till min mamma att jag måste lägga mig för att jag skulle till skolan dagen efter.

Jag gick inte och lade mig. Jag gick ut i trappuppgången och ringde på hos grannen där jag frågade om jag kunde låna telefonen. Vilket jag fick. Jag tror de förstog att allt inte stog rätt till. Vilken 10 åringen ringer på sent på kvällen och frågar om de får låna telefonen?

Det ända numret jag kunde komma på var hem till min dåvarnde bästis. Hennes föräldrar svarade och jag började gråta. "mamma dör....mamma ligger på badrumsgolvet och säger att hon ska dö"

De kommer på stört. När de kommer hem till oss hjälper de mamma upp från golvet och sätter henne i sin säng i sovrummet. Någonav dem ringer en ambulans, någon var hos mig. Ambulanspersonalen kommer och de försöker få ur mamma vad för tabletter hon tagit och hur mycket.

Min bästis föräldrar tar med mig hem till dem. Mamma följer med ambulanspersonalen.

Mamma hamnade då på en psykiatrisk avdelning.

Idag kan jag förstå mamma, men då var det jätte hemskt!

Mamma låg inte ett långt tag, i alla fall kändes det så för mig.

Jag bodde ett tag hos min bästis. Delade rum med henne. I början var det kul...men juh längre tiden gick desto mer påfrästande blev det för mig och min bästist familj.

De köpte gummistövlar till mig på B&V. För jag hade inga, dessa blev jag jätte glada för.

Efter en vecka pratade jag med min socialsekreterare och vi kom överrens om att jag istället skulle bo hos min kontaktfamilj tills mamma kom hem.

Tror att de blev en befrielse för både mig och min bästists familj. Men min bästist blev ledsen, hon tyckte det var jätte roligt att jag bodde där...i alla fall som hon sa. Hon ville inte att jag skulle flytta.

Jag besökte mamma ett par gånger på psykiatri avdelningen. Jag kom ihåg att jag inte vågade vara nära henne. Jag var så otroligt rädd för att förlora henne så jag höll mig på avstånd. Jag försökte vara den glada flicka alla trodde jag var. Jag skojade och innerst inne var jag livrädd.

Mamma hade sparat de små burkar, i olika färger där man lägger medicinerna i, till mig. För jag tyckte de var fina och man kunde juh leka med dem. Inte förstog jag då att de var till för mediciner.

Min kontaktfamilj bodde inte nära min skola, så jag fick åka taxi till och från skolan.

Jag kännde mig trygg hos dem. De var jätte snälla mot mig....men jag tror inte situationen var lätt för dem heller.

Jag kommer inte ihåg om jag visade hur ledsen jag var till dem... Eller om vi pratade om vad som hade hänt den hemska dagen när jag hittade mamma på badrumsgolvet.

Jag har funderat på att söka upp de människor som har hjälpt mig när jag var liten och fråga hur de uppfattade mig och situationerna som var.

Jag känner att jag behöver veta hur jag var på den tiden och hur jag uppfattades. Om jag hela tiden spelade den roll som jag var expert på eller om jag någon gång kunde släppa på den.

Jag vill inte på något vis utsätta mina blivande barn för något som jag har tvingats göra.

Jag vet hur tungt det är att behöva bära på allt som har hänt.

Och ibland undrar jag om jag någonsin kommer lära mig leva med mina upplevelser?!

Och jag undrar om jag någonsin kommer hinna bearbeta allt... Och om jag kommer orka det?

Jag minns såväl hur jobbigt det var den tiden efter mamma hade dött.

Hur rädd och orkaslös jag var.

Jag förstog inte att jag var sjuk där innan jag blev inlaggd. Jag förstog inte att jag var djupt depremerad.

Jag hade juh aldrig i mitt liv mått bra. Visst jag då mådde sämre än jag någonsin gjort... Jag kände då att jag inte orkade bearbeta allt, att jag inte orkade må så dåligt.

Idag vet jag att jag var sjuk då. Och idag är jag frisk och mår bättre än vad jag någonsin gjort. Jag viste inte att man kunde må så bra som jag gör idag!

Att livet faktiskt gick att få bra.

Idag älskar jag livet mer än någonsin. Även om vissa dagar är jobbiga.

Jag ska börja med att säga att jag mår betydligt bättre nu sen jag ökade min medicinering. Inga mardrömmar och ångesten som jag hade är nästan helt borta. Nu känner jag igen mig själv :-)

 

Igår var en ganska så omtumlande dag som resultera i många tankar.

 

Jag träffade min biologiska far för första gången, på en fika i stan.

 

Om jag ska vara ärlig, trodde jag aldrig att denna dagskulle komma. När jag skickade brevet till honom förväntade jag mig inget svar. När jag då fick ett mail från honom som svar, blev jag väldigt förvånad. Han besvarade några frågor och skrev att han inte visste om han ville ha en kontakt, men att han förstår om jag vill det så han föreslog att vi skulle träffas den 1 april då han hade ett ärende i närheten.

 

Jag svarade på det mailet och skrev att jag inte har några förväntningar på en kontakt men att jag gärna vill träffa han en gång, Men att jag inte har några krav på nåt sätt men gav lite förslag om vart och när vi skulle träffas och att de skulle vara en neutral platts för oss bägge.

 

När jag inte fick svar på det mailet, trodde jag att vi inte skulle träffas.

 

Men i lördags skickade han ett sms och fråga om vi skulle träffa.

 

Och så blev fallet.

 

Vi bestämde ett fik och en tid.

 

Det blev inte mkt sömn den natten, antagligen pga nervositet, mkt tankar som snurrade... bland annat tankar om vad vi ska prata om... vi har inget annat än gener gemensamt. Han har sitt liv och jag har mitt. Det känndes lite som att gå till en anställningsintervjuv, om ni förstår hur jag menar?

 

Men på morgonen bestämde jag mig för att sluta vara nervös, det får gå som det går... jag har inget att förlora på detta.

 

Jag kom tidigare till fiket och beställde en latte och en loka. Strax efter att jag satt mig vid ett bord såg jag han komma in till fiken.... jag reste mig upp för att hälsa, skaka han... men, oväntat ger han mig en kram... och säger att du va juh jätte söt. Han går fram till disken och beställer en kaffe och en macka och frågar om jag oxå ville ha en macka...vilket jag tacka nej till. Jag hade ätit mkt vattenmelon till frukost.

 

Allt känns så overkligt... och idag känns det nästan som en overklig dröm...

 

Vi prata lite allmänt, han fråga hur länge sedann det var mor gick bort... I år blir de 6 årsen. Han fråga oxå om vad hon gick bort i. Vilket jag inte svara hela sanningen på, utan berätta att hon varit sjuk länge... 5 reumatiska sjukdomar, problem med blodet,magen och andningen... och att hon tillslut inte orka längre.

 

Han fråga även om jag tycker att jag haft en bra barndom... och inte heller här kunde jag med att säga sanningen. Han fråga den frågan flera gånger under samtalet. ( jag tror han har lite dåligt samvete och vill på något sätt försäkra sig om att jag haft det bra) Jag vill verkligen inte ge han dåligt samvete, han kan inte hjälpa det som hänt. Jag vill inte att han ska må dåligt över det...

 

På frågan svara jag att jag haft en okey barndom...inte hela sanningen, stundtals har ändå barndomen varit okey.

 

Han berättade att sist han pratade med mor var innan vi flyttade till Spanien, och att tanken var att jag och mor skulle flytta dit permanent. Men jag berättade att vi flytta tillbaka till Sverige efter 4 år, jag sa inget om varför lr hur vi "flytta"tillbaka.

 

Vi satt och prata i en och halvtimme, och jag tycker ändå att de va en och havtimme av trevlighet. Vi prata mest allmänt om allt. Jag berätta lite om mina planer i framtiden, när det gäller studier och sånt. Jag berätta oxå om våran husvagn som vi använder frekvensiellt. Jag berättade även om resan till Grekland, och han berätta om några resor han och hans familj har gjort.

 

Han berätta att jag har två syskon... lite om vart han har bott och vad han och hans fru jobbar med.

 

Han berätta ändå att, sedan sista samtalet som han hade med mamma, undrat lite av och till hur de har gått för mig.

 

Han visste att jag inte alltid har hetet de jag kallas för idag, och han undra lite varför... inte heller där berättade jag hela sanningen utan bara delar.

 

Jag fråga han om det kom som en chock när han fick brevet jag skickade... och det gjorde det. Inte konstigt egentligen...

 

Jag vet inte hur de kommer bli i framtiden... om vi kommer träffas igen, om vi kommer ha kontakt.

 

Han sa att om jag har frågor lr undrar nåt så kan jag höra av mig....men jag vet inte hur de kommer bli.... och jag vet inte själv hur jag vill ha det heller.

 

Det känns lite konstigt att för första gången träffa sin biologiska far när man är 27 år... En främmande person som ändå är ganska så lik en själv utseende mässigt.

 

Det skulle kännas väldigt främmande att helt plöstligt få en fader-dotter relation. Tror visserligen inte att detta kommer bli aktuellt....

 

En vidare relation/kontakt vet jag inte ens om det kommer bli.... klart att jag har en massa frågor, frågor som jag säkert ha haft innan men när han fråga om jag hade frågor, va alla som bortblåsta.... men när jag var påväg hem kom de massa frågor som jag gick och tänkte på... bland annat frågor om hans barn vet om att jag finns? Hur reageade hans fru när brevet kom? de e väll mest de frågor jag har... men jag vet inte hur jag ska göra med dessa...ska jag ställa dem? Om mina halvsyskon vet om att jag finns, vill de då träffa mig? Vill jag egentligen träffa dem? Jag är ändå 10-15 år äldre än dem...vad ska jag prata med dom om?

 

... ... ...

 

När jag kom hem så fråga Jim mig om jag var arg på honom... arg för att han inte tagit del i min uppväxt... Och nej, de e jag faktiskt inte... de har jag aldrig varit...(fast man vet aldrig)... men så de ser ut nu har jag ändå ingen anledning att bli det.

 

Mamma ville till varje pris ha mig... hon ville föda mig. Och framförallt när jag vet hur många missfall och döfödda barn som hon har haft, så förstår jag längtan. Hon hade inga som helst krav från honom... han ville absolut inte har barn i det tillfället, och detta måste man ändå respektera.

Jag har heller inga krav från honom, och jag kan inte vara arg på...även om min uppväxt inte är nåt att "hurra" för. Men det är ändå tack vare den är jag den jag är idag, på både gott och ont...

jag har blivit tvungen att jobba mkt med mig själv, och jag fortsätter att jobba med mig själv.

 

Jag är ändå glad att han ville träffa mig...att jag har fått ett ansikte på min biologiska far, även om allt känns väldigt overkligt.

 

Jag är verkligen glad att jag har skrivit brevet, fått se hur han ser ut... fått prata en gång med han... Jag slipper undra i framtiden hur han ser ut... om jag har syskon... med mera. Nu vet jag..., även om jag aldrig kommer träffa "mina" små syskon.

 

Nu kan bara framtiden "veta" hur de blir... Både jag och min biologiska far är på helt olika plan i livet, och att försöka fläta samman våra liv nu (efter 27 år) känns väldigt konstigt.... Och väldigt främmande.

 

Nu blir de strax sängen för mig.... de har, som sagt, varit ett par dagar här som varit väldigt omtumlande, iaf tankemässigt... men även "verklighets" mässigt. Det känns väldigt overkligt, något som verkar vara en liten "era" i mitt liv.

 

Idag känns ändå min uppväxt "overklig"... Iaf när jag tänker tillbaka. Rädsla, hot, leva gömd, tvingas fly... inte våga... inte vilja se men ändå tvingas... tvingas umgås med människor som jag aldrig skulle välja att umgås med själv, iaf inte i nu läget.

 

Livet har förändrats väldigt mycket... och väldigt mycket till det bra hållet....

 

Ja nä, nu får de vara slutbloggat för idag.

 

Kram

Jag har börjat få tillbaka de drömmar jag hade när jag var sjukskriven och gjorde för mycket på dagarna.

Har precis avslutat ett samtal med bemanningsservice i Borås. 
Imorn ska jag hämta ut behörighetskort och skriva på anställningsbevis. 
Jag kommer arbeta som tim-anställd på akuten i Borås nu, som undersköterska.

Nu gör jag min praktik som är 9 veckor lång. 
Jag trivs ändå bra, vilket jag tvivlade på att jag skulle göra.

Idag ska man verkligen inte trycka på fel knappar när det gäller mig.
Jag är arg som en geting och jag gissar att vissa personer kommer bli drabbade.

hej mina kära läsare.
Nu var det ett bra tag sen jag bloggade...
det har varit en väldig tuff termin, och jag har knappt hunnit nåt annat än plugga.
Sitter nu på bussen mot borås, ska dit och skriva ett grupparbete idag. hoppas på att det ska bli klart idag, så man får en "ledig" helg.


Jag har massor att berätta egentligen...


Jag börja med att det har gått bra i skolan, jag har klarat de svåraste kurserna på hela utbildning (det sägs så iaf av andra kursare) Jag har dessutom klarat det med bravur :D


Det har varit en väldig rolig termin ändå... det vi har läst har varit väldigt intressant.
Vi har läst sjukdomslära, farmakologi och läkemdelsräkning. 
Helt teoretiska kurser, inget man behöver analysera med etik och dyligt...
Nu läser jag en kurs som heter "klinisk omvårdnad"... som en så länge verkar väldig tråkig i jämnförelse med de andra kurserna jag har läst denna termin.
Nu kommer allt traglande om vårdvetenskapen... visst att det är viktigt, men jag tycker att det är så självklart.
Man ska se hela människan och inte bara en diagnos när man möter en patient.
Sen kan det vara svårt i vissa situationer, framförallt i akuta skeden och om det är mkt att göra.
Men jag anser att det lilla man gör kan göra så mkt för en sjuk människa.
Det kan handla bland annat om att när man tar blodprover, sitter och pratar med patienten samtidigt.
visst att de kan vara svårt i början, men man kommer in i det.

Denna helgen som kommer, kommer bli jätte jobbig. Jag ska nämligen hämta min mammas, morfars och mina grejer från mammas sambo. Det ska visserligen bli skön att få gjort det... Dra ett sträck från det livet... Och säga upp bekanskapen med de som har med det livet, som får mig att må dåligt. Men jag vet oxå hur jag kommer att må. Så denna helgen som kommer ser jag delvis framemot, så att de blir överstökat...men oxå bävar jag för helgen då allt bara kommer komma över mig. Fan vad mkt tankar de e som snurrar. Kommer bli dn jobbig vecka, men tur att de e i början av denna kurs så att inte även mitt plugg blir drabbat. Nu ska jag strax gå av bussen. På återseende. Kram

Haft föreläsning om gynekologi idag... Mkt intressant. Dock fick jag flashbacks när vi prata om varför vissa kvinnor inte går till gynekolog lr varför de tycker de är obehagligt... En av anledningarna kan vara att de blivit utsatt för sexuellt våld...lr torterade. Då kom dem, flashbacksen, jag ser "pappa" våldförsig på mig och hur jag ligger i min säng och bara önskar att de ska ta slut...att han kanske bestämmer sig efter för att sova i sin egen säng och att han inte ska komma tillbaka när jag väl har somnat....det var så längesen jag hade flashbacks nu...och skönt e juh det. Kommer nog aldrig bli av med dem helt...framförallt inte de som handlar om det jag aldrig pratar om... Alla sexuella övergreppen. Visst jag kan säga att jag tillhör en av alla dem som blivit sexuellt utnyttjad... Men de e ju inget man direkt skryter om...och inget man heller talar om till vem som hellt. Just dessa flashbacksen kommer alltid så oväntat... När jag ibland läser lr hör nån annan prata (framförallt föreläsningarr) om detta ämne. Jag får de inte alltid, utan bara ibland... Kan inte riktigt förstå varför just idag?! På återseende. Kramen

Måste se om detta funkar, sitter just nu på bussen till skolan. Försöker plugga men de känns som min hjärna har fått hjärnsläpp...försöker banka in anteckningarna från föreläsningarna. Det är så jävla mkt man ska få... Börjar faktiskt tvivla på om jag kommer klara denna termin :( fast de vi läser nu är väldigt intressant, kag lär mig mkt ändå faktiskt...men frågan e bara om de räcker. Usch asså!!! Jaja, Till nåt positivt :) jag har fått en ny mobil. Hihi :D så jag hoppas att jag ska kunna blogga lite härifrån. När jag e hemma e jag helt slut så då orkar jag inte tyvärr... Även om jag många gånger har velat. Ska se om jag får in mer om hjärtsjukdomar nu. På återseende. Kramar

Just nu kände jag bara hur jäkla ledsen jag blev...
Jag har lyckats hålla mig glad och uppåt.... (ja jag e jag mesta dels glad ändå, men just nu känns det lite jobbigt)
Kanske mest för att hålla uppe även mina klasskompisar, framförallt dem som kanske inte får så mycket stöd nån annan stans ifrån.


Jag har nu iaf börjat min praktik som ska hålla på i 5 veckor.
Känns inte kul alls.
Jag har hamnat på en avdelning där bara personer som är över 75år får komma in och bli behandlande.
(en vårdavdelning på ett sjukhus)
Dessutom får jag inte göra nåt annat än det vi har gått igenom i skolan, vilket är: blodtrycksmätning, bäddning och allmänn omvårdnad.
Det som jag redan kan med andra ord.
Jag är redan utbildad undersköterska... och jag har jobbat inom vården, på ett äldreboende.
Dessutom fick jag göra min praktik i undersköteske utbildning på hematologen på Sahlgrenska, vilket var otroligt roligt och jag fick lära mig en massa.


Nu känns det bara som att jag kommer gå å lalla på denna praktiken...
Det känns som att de typ kommer bli som på ett äldreboende, fast dessa äldre är mer sjuka eftersom de har hamnat på en vårdavdelning på ett sjukhus...
Så som det verkar från introduktionsdagen (som vi hade igår) kommer de flesta som har hamnat där från äldreboende eller liknande.


Det känns dessutom som att jag inte kommer lära mig något nytt... vilket jag ändå hoppas innerligt att jag gör!
Vilket gör att jag inte blir peppad för fem öre!
Visst, det hade vart kul att jobba där om man faktiskt fick göra nåt... göra nåt som typ ta blodprover med mera...
Då hade man iaf kunnat öva på det... lära sig osv.
men Nej.... vi ska gå där som små fån!


Sen hjälper det inte heller att jag fick mitt sistahandsval när det gäller praktikplatsen....
Och vad jag har hört ifrån andra i skolan, så finns där personer som har valt den avdelningen, som jag fick, som första hand och ändå inte fått den....
Så det känns juh jätte onödigt att man suttit och kämpat med proritet när det gäller praktikplats då de ändå inte verkar gå utifrån det... utan det är ett datapogram som slumpmässigt väljer ut vem som ska vara vart..
så allt det jobb man gjorde för att "välja" praktikplats har jag gjort helt i fucking onödan!


Sen hjälper det inte heller att samtidigt som man ska "jobba" 35 timmar i veckan, ska vi gör 4 st inlämningsuppgifter samtidigt som man ska plugga till tentan som vi har den 3 juni.... skit kul!!!!
Hej väggen, här kommer jag igen....
å de e la bara att förvänta sig 3 års sjukskrivning igen! fyfan asså!!!!!

Jaja, nu har jag fått spy lite galla här....
Så nu ska jag sätta mig å plugga lite innan man ska åka till den hemska praktiken :(


kramen!

Vet inte riktigt vart jag ska börja... har en massa tankar i huvudet,
vissa jag får rätta i, andra som jag inte kan rätta ut alls.


Min skola går bra, än så länge iaf.
Jag har 37,5 högskolepoäng. Känns bra.
Men det som känns helt fantastiskt är att jag har VG i samtliga avslutade kurser.
Så skolan har gått bra hittills. :)

Det som känns jobbigt är att skolan tar all must ur mig.
Jag har inte ork att umgås med mina vänner, vilket känns jobbigt.
Dagarna efter skolan är jag helt slut... Jag går och lägger mig runt 20 varje kväll.


Jag tycker det är jätte kul i skolan och intressant. Tycker dock att det är synd att skolan går ut över mina älskade vänner.
Vet inte riktigt hur jag ska få en balans i detta... vill träffa mina vänner oxå.
Och många dagar har jag en saknad efter dem,
Har även dåligt samvete för att jag inte hinner med dem. :(

Jag får hoppas på att jag har mer tid i sommar för dem.


Till sommaren har jag sökt jobb som undersköterska på Sahlgrenska, Möndal, Östra sjukhuset, Borås lassaret och Varbergssjukhus.
Så jag hoppas jag får nåt jobb nånstans.
Annars blir det en jävligt taight sommar utan pengar. Dessutom vill jag ha något att göra oxå, vill inte sitta hemma hela dagarna som ett fån.
Hoppas även jag får ett bra schema, så jag hinner vila, umgås och ha roligt.
Får passa på under sommaren...


Om några veckor går jag på min första pratik... känns kul, vet ännu inte vart jag hamnar.
mindre kul att behöva gå med en undersköterska.... för att lära sig grunderna, och vad som görs...
Är redan utbildad undersköterska och kan det... men men.
Många i klassen har ingen vårderfarenhet alls, så skolan tänker väll att alla ska få denna erfarenheten innan man kan praktisera som sjuksköterska.
   Det som känns lite jobbigt under praktisken är att samtidigt som jag ska jobba 35 timmar i veckan, ska jag plugga till en tenta och göra en del arbeten som skall lämnas in när praktiken är slut.
Fick panik när jag hörde detta första gången. tänkte: hur fan ska jag klara det här?!?!?!?!?!
Fattar fortfarande inte hur jag ska klara det... men får försöka ta en dag i taget.

   Tydligen ska nästa termin vara ännu tuffare.... :S


Den sista tiden har jag varit jätte trött... snarare helt död.
Svårigheten att sova, bidrar säkert till detta.
Tror även mina tankar förstör lite oxå, både sömnen och piggheten.
Så fort jag får en liten stund för mig själv börjar hjärnspökerna sätta igång.
många mardrömmar.


Det värsta just nu är nog mitt samvete gällande morfar.
Att jag lät min sjukdom gå ut över honom... att han blev helt ensam.
Dessutom va han den enda nära släktingen vid liv.... och jag tog inte vara på det.


Jag önskar oxå att jag kunde få prata lite med mamma...
Tänk att det 5 årsen nu (15 maj) hon dog.


Jag tror att då jag mår bra och trappat ner så mycket på mina mediciner kommer jag mer i kontakt med mina känslor... min ledsamhet.... och allt jag försökt fly från genom livet.
Det är ofta jag känner för att gråta.... tårarna bränner i mina ögon.
Har fortfarande stora problem att gråta framför folk... vill helst vara ensam.


Tiden med "pappa" kommer och påminner mig oxå.
Jag är inte rädd på samma sätt för han som för 4 årsen.
Men han sitter fortfarande innanför mitt skinn.
Jag drömmer om honom och tiden med honom, han finns med i allt jag gör... i många av mina tankar.
även om jag försöker jobba emot mina tankar så är det svårt.
Kunskap ger makt, där kan ingan slå på mina fingrar
Det har jag tänkt som liten... så länge jag vet och kan allt så kan ingen slå mig där... då är jag inte korkad,
som jag har fått höra hela mitt liv att jag är...


Mina krav på mig själv är höga... högre än vad jag tror många andra tror.
ändå försöker jag jobba emot dem... men klarar jag inte mina krav känner jag mig dålig eller får dåligt samvete.
Jag önskar så att jag orkade så mycket mer!
Men även jag måste försöka inse mina begränsningar.... vilket är sjukt svårt. Men jag vill verkligen inte hamna där jag va igen!


Jag fortsätter att jobba med mig själv.


Nu får jag ta å gå och lägga mig.
Annars skulle jag nog inte kunna sluta skriva här :P


ska försöka bättra mig med att skriva här oxå...
ska försöka iaf :P

kramen

Idag har vi haft två jobbiga föreläsningar.

på förmidagen hade vi om hur man gör iordning en avliden person,
Vad som gäller och framförallt hur närstående ska tas om hand om.


På eftermidagen hade vi föreläsning av en begravningsantrepenör.



Detta var extra jobbigt, då jag tänker väldigt mycket på mamma och morfar. Hur mycket jag saknar dem...
minnerna från deras begravningar och hur svårt det var att bestämma allt.... valde jag rätt, fick de sina sista önskningar uppfyllda... ordnande jag en begravning som dem ville ha?
Mina tankar snurrar extra mycket kring detta just nu...


Får dåligt samvete, framförallt när det gäller morfar.
Han förlorade inte bara sitt barn när mamma dog... utan oxå, på mindre ett år så "förlorade" han även sitt barnbarn... mig.


Jag känner dåligt samvete för att jag inte orkade hälsa på honom...
att jag inte fann orken att äns prata med honom.
Att det skulle kräva att han hamnade på sjukhus för att jag skulle hälsa på honom, prata med honom...
Sen avled han dagen efter!


Så fort jag är ensam... eller inte har nåt att göra, kommer tankarna...
om morfar, om mamma... ja om allt som gör mig ledsen.


Rent allmänt är jag ledsen hela tiden... mer eller mindre.
Jag märker oxå att jag börjar hitta min mask... och min roll, som "alltid" glad...
För det är jobbigt att gå runt å vara ledsen hela tiden... att inte le... att inte skratta.
Dessutom är det jobbigt att få frågorna... varför?


Jag är även rädd att folk ska säga till mig att det faktiskt är 5 årsen mamma dog... att jag borde inte vara ledsen mer... att jag borde ha bearbetat min sorg... att jag borde lärt mig leva med den.


Idag är det internationella kvinnodagen och jag gick till kyrkan... tände ett ljus för mamma, för mammas tuffa liv.
Sen tände jag ett ljus för morfar, för att han försökte rädda henne...
För att han tog mamma från sin biologiska familj, att han adopterade henne... att han inte gav sig.
Jag är så tacksam för att det finns människor som han.
För en snällare människa får man leta efter.


Jag hatar att jag lät min känslor inför mammas sambo gå ut över morfar...
Han förtjänade bättre... Jag borde ha gjort hans sista tid i livet bättre genom att han hade mig... hade kontakt!


 

Många gånger känner jag mig som världens värsta kompis.
De vänner jag verkligen älskar sviker jag alltid på något sätt... även om jag aldrig medvetet velat det.


En av de bästa vänner man kan ha, har jag svikit nåt så in i bomben.
Och vi har glidit ifrån varandra tack vare detta...
Vet inte heller hur jag ska lösa detta... Jag saknar henne nåt så fruktansvärt.
Hon är som en syster för mig...
Det gör så ont i mig att jag har gjort henne så illa... och att vi har glidit ifrån varandra.
Och jag hatar att jag inte finner orken i mig själv att försöka lösa det...


Hon har sitt liv... och jag har mitt
Hon har inte alltid tid... och jag vet inte om jag ska tränga mig på.... vet inte heller om jag vågar,


Jag känner mig rädd och feg.

Rädd: för jag är så rädd för att förlora henne... vilket jag egentligen redan har gjort (men kanske inte helt vill inse det)

Feg: jag vågar inte tränga mig på... jag vågar inte vara jobbig... jag vågar inte bli mer ledsen än vad jag redan är...


Jag vet hur jag funkar när jag är rädd... jag sticker huvudet i sanden.
Jag är så rädd är för att bli lämnad...
hellre fly än illa fäktas


Det värsta är att jag tror hon "tänker" lika dant.... hon vill oxå skydda sig... hon vill inte bli mer sårad än vad hon redan blivit...
Hon har oxå sin skyddsmekanism


Jag vet att jag saknar henne nåt så fruktansvärt och jag vet inte hur jag ska handskas med det... och jag vet inte heller hur jag ska lösa det...


Jag kände innan jag fick reda på att jag sårat henne, att vi hade glidit ifrån varandra...
jag kunde inte för mitt liv förstå varför...
Jag vågade inte tränga mig på heller... tänk om hon inte tycker om mig längre...
Och jag saknade henne...


Jag är glad att hon berättade för mig... vad jag hade gjort...
Önska så att jag hade tänkt! så detta aldrig hade hänt...
Att jag fortfarande hade kvar henne.. att vi aldrig glidit ifrån varandra...


Det värsta är att jag inte vet hur jag ska lösa detta...
Jag vet inte hur vi ska bli nära vänner igen...
Jag vet inte om hon ens vill så nära vänner igen


Jag pratar inte om det...
problemen är mellan oss....
och jag vill inte blanda in nån annan...


Känner mig dum som skriver om mina tankar här...
Dock måste jag få räta nån stans, räta i mina tankar... min saknad, min rädsla och min feghet.

Jag anser att alla människor har ett val i livet.
Jag väljer vem och vad jag vill vara.


Många människor skyller så på sin uppväxt,
"jag är knarkare för jag hade en tuff barndom"
"jag döda denna människan för jag hade en tuff barndom"
"jag slår mina barn för jag själv blivit slagen"
Och så vidare.


Dessa människor tycker att de är offer för vad de har varit med om... eller för att de inte orkar stå emot.


Är det mer okey att skada en annan människa om man har haft det lite tufft?
Har människor som haft det tufft mer rättigheter att göra dåliga saker än andra?


Jag kunde ha valt att bli knarkare, alkoholist, för att fly mina problem...
Jag kan fortfarande välja detta.
Jag kan välja att leva ett kriminelt liv och strunta i allt.
Och skylla på min barndom när jag åker fast.
"stackars lilla mig... jag blev slagen, sexuellt utnyttjad och förföljd när jag var barn"

Är det då okey?
Kanske till och med kan slippa ett straff?


Jag kan välja att slå mina barn, när den dagen kommer, för att jag själv har blivit slagen.
Skulle ni tycka att det var okey?


Jag kan välja att leva som missbrukare med mina barn, för att jag själv har tvingats leva så.
Skulle ni tycka det är okey?



Jag väljer vad och vem jag vill vara!
Ingen annan kan göra mina val!
Jag får ta konsekvenserna för mina val!


Jag säger inte att dem valen man väljer kommer vara lätta.


Mina val i livet har inte varit lätta... tro mig!
Men jag kämpar med, och för, mina val!
och jag tänker inte välja att bli nåt litet offer bara för min uppväxt.


Jag kämpar för mitt liv!
Jag väljer ett bra liv!
Jag tar dem konsekvenserna för mina val... Jag har varit på botten of the ground, men jag valde att kämpa vidare... och nu står jag här idag.



Man väljer vad och vem man vill vara, så skyll inte på nåt annat.
Du kan välja att kämpa eller du kan välja att vara passiv!
Det är du som gör valet, ingen annan.


Vissa kanske tycker att jag är hård i detta men jag står fast vid det jag säger.
Jag är existensialist.